Från droska till T-bana
Publicerad 2007-09-22
Vill du prova att köra tunnelbanan eller provsitta en hästomnibuss från 1800-talet?
Att gå runt bland Spårvägsmuseets bussar, tåg och droskor är att göra en resa i tiden. Vi kommer till museet sent på eftermiddagen när rusningen är över. Skönt att slippa köa tycker syskonen och ger sig iväg på upptäcktsfärd i museets enorma lokaler. De hoppar upp i en hästomnibuss från 1891 och mamma Tasse läser att det kostade tio öre att åka med.
– Tio öre bara! säger Caspar.
Det är mycket som lockar, så kvartetten drar vidare mot lite modernare fordon. Alla vill prova att köra tunnelbanan, en sån där grön, lite äldre vagn.
– Vad mycket knappar! tycker Adrian. Jag skulle inte vilja vara tunnelbaneförare…
På en bildskärm framför fönstret rusar spåret fram och det känns faktiskt som om man åker på riktigt.
När alla fått provköra är det dags för nästa äventyr – minitunnelbanan. Ett litet t-banetåg i miniatyr åker en sväng genom museet.
– Nu är vi framme i Hökarängen! säger konduktören.
Efter åkturen hittar Paula en t-banespärr där hon slår sig ner och börjar klippa biljetter. Brorsorna kommer förbi en efter en och Paula klipper och klipper.
– Vart ska du åka då? frågar hon Viggo.
– Hmm… Slussen, säger Viggo.– Okej, det blir två kronor, säger Paula, men har svårt att lämna tillbaka biljetten. Det är ju så kul att klippa!
När biljetterna är helt sönderklippta hamnar syskonskaran i en röd buss från 70-talet. Här får de också provköra, och prova alla säten. Mamma Tasse blir lite nostalgisk och säger att precis så här såg bussarna ut när hon åkte till skolan.
– Var är knapparna man ska trycka på när man går av? undrar Adrian.
– Nej, man fick dra i snöret istället, säger mamma Tasse.
Det börjar närma sig stängningsdagsmen barnpatrullen hinner i alla fall provsmaka kakorna i caféet innan de beger sig hemåt. Mätta både på intryck och kakor!
Ulrika Palmcrantz
Publicerad i Nr 1 2007
Att gå runt bland Spårvägsmuseets bussar, tåg och droskor är att göra en resa i tiden. Vi kommer till museet sent på eftermiddagen när rusningen är över. Skönt att slippa köa tycker syskonen och ger sig iväg på upptäcktsfärd i museets enorma lokaler. De hoppar upp i en hästomnibuss från 1891 och mamma Tasse läser att det kostade tio öre att åka med.
– Tio öre bara! säger Caspar.
Det är mycket som lockar, så kvartetten drar vidare mot lite modernare fordon. Alla vill prova att köra tunnelbanan, en sån där grön, lite äldre vagn.
– Vad mycket knappar! tycker Adrian. Jag skulle inte vilja vara tunnelbaneförare…
På en bildskärm framför fönstret rusar spåret fram och det känns faktiskt som om man åker på riktigt.
När alla fått provköra är det dags för nästa äventyr – minitunnelbanan. Ett litet t-banetåg i miniatyr åker en sväng genom museet.
– Nu är vi framme i Hökarängen! säger konduktören.
Efter åkturen hittar Paula en t-banespärr där hon slår sig ner och börjar klippa biljetter. Brorsorna kommer förbi en efter en och Paula klipper och klipper.
– Vart ska du åka då? frågar hon Viggo.
– Hmm… Slussen, säger Viggo.– Okej, det blir två kronor, säger Paula, men har svårt att lämna tillbaka biljetten. Det är ju så kul att klippa!
När biljetterna är helt sönderklippta hamnar syskonskaran i en röd buss från 70-talet. Här får de också provköra, och prova alla säten. Mamma Tasse blir lite nostalgisk och säger att precis så här såg bussarna ut när hon åkte till skolan.
– Var är knapparna man ska trycka på när man går av? undrar Adrian.
– Nej, man fick dra i snöret istället, säger mamma Tasse.
Det börjar närma sig stängningsdagsmen barnpatrullen hinner i alla fall provsmaka kakorna i caféet innan de beger sig hemåt. Mätta både på intryck och kakor!
Ulrika Palmcrantz
Publicerad i Nr 1 2007
|