Karin och vitnosdelfinen

Karin, 7 år, älskar djur. Därför är hon med i Museosaurien, Naturhistoriska riksmuseets klubb för barn. På sitt första besök får hon klappa en riktig delfin och fundera över varför den dog.

Naturhistoriska riksmuseet är Sveriges största museum. Här finns cirka nio miljoner föremål, uppstoppade djur, torkade växter, ovanliga stenar och mycket annat.

I museet finns många rum som vanliga besökare aldrig får se. Men medlemmarnai Museosaurien, museets klubb för barn, får komma in. När Linnea, 7 år, besöker klubben för första gången får hon gå in konservatorsverkstaden.
– Här inne undersöker vi djur som skickats till museet, förklarar forskaren Anna Roos.

Vi tar reda på varför de har dött och om det finns miljögifter i dem. Linnea rynkar på näsan.
– Det luktar fisk, säger hon.

Det är nästan rätt. Lukten visar sig komma från en delfin, ett av de däggdjursom lever i havet. Delfinen ligger på en vagn i det kala rummet.
– Det här är det största djur vi någonsin fått in, berättar Anna. Är det någon som kan gissa hur mycket den väger?

Någon gissar på ett ton, någon på 500 kilo. Rätt svar är 225 kilo. Det är en vitnosdelfin, mycket ovanlig i Sverige. Den hittades på en strand på västkusten och har varit nedfryst sedan dess.

Karin och de andra barnen får känna på delfinen. Karin vill inte först men efter enstund vågar hon. Delfinen är len och kall. Karin kan böja på ryggfenan men kroppen är stel. På sidan av den syns flera rivmärken och ena ögat är skadat.
– Vi vet inte ännu vad den har dött av, säger Anna. Vad tror ni?

Karin och de andra barnen funderar. Någon föreslår att den har blivit påkörd av en båt, någon annan tänker att den kanske har blivit sjuk. Anna lovar att ta reda på varför den dött.

Hon ska också ta reda på hur gammal den är. Det gör hon genom att ta en tand och skära den i tunna skivor. Då ser hon tandens årsringar, precis som på ett träd, och antalet ringar visar hur många år delfinen är.

I konservatorsrummet finns flera djur. Karin får titta och känna på en gråsäl, en slaguggla och en utter.

Fladdermusutflykt
Medlemmarna i Museosaurien får besöka andra delar av museet också. Ibland gör de utflykter och studerar fladdermöss eller småkryp, ibland går de på specialvisningar av museets utställningar, till exempel den om dinosaurier.

Karins första besök hos klubben slutar med en titt i Annas labratorium. Där får hon undersöka fiskfjäll från en strömming i mikroskop. Utanför labratoriet hittar Karin något konstigt; i ett glasskåp bland massa djurskelett ligger ett litet huvud av lera med hår av gult garn och texten ”Hufvud af Rumphnisse”. Karin skrattar. Hon känner genast igen figuren från Astrid Lindgrens ”Ronja Rövardotter”.

Forskare är inte alltid så allvarliga. Inte på Naturhistoriska riksmuseet i alla fall.

Jesper Harrie

Publicerad i nr 1 2007