Museet med kungen i lurarna

På Nordiska museet kan du låna hörlurar
med en röst som berättar om sakerna som
finns där. Du får också möta en prillig kung
som inte hängt med de senaste femhundra
åren. Darius, 5 år, har provat.

När Darius kommer till Nordiska museet
får han låna ett par hörlurar i receptionen.
Mormor, som heter Marianne, får också
låna ett par. Det kallas audioguide. Med
hjälp av hörlurarna och en fjärrkontroll får
de lyssna på en röst som berättar om alla
sakerna i museet.

Darius och Marianne går in i en jättelik sal och hamnar framför en stor staty. Den
föreställer Gustav Vasa som var kung i
Sverige för 500 år sedan.

Darius riktar fjärrkontrollen mot en gul
stolpe med en bild av ett öra. Audioguiden
sätter igång. Han hör en kvinnlig röst som
hälsar välkommen till museet och förklarar
att det innehåller saker som berättar om
hur det var att leva i Sverige förr i tiden.
Men så blir hon avbruten av en annan röst.
Det är Gustav Vasa, kungen själv!
– Museum, vad är det för nåt? Det här är
ett slott! fräser han.
Darius fnissar.

– Han tror att det är ett slott.
Ja, stackars Gustav Vasa. Museum
fanns inte på hans tid. Han vet inget om
vad som har hänt de senaste femhundra
åren.

Marianne har en audioguide för vuxna.
Hon får också lära sig om vad som finns
i museet, men någon prillig kung får hon
inte lyssna på.

Darius och Marianne tar hissen upp till
översta våningen. Där hittar de nästa gula
stolpe. Darius har fattat galoppen och trycker igång audioguiden direkt.

Nu berättar rösten om hur det såg ut i ett
vanligt vardagsrum 1939. Darius tittar i en
glasmonter där rummet finns, med möbler
och allt.
– Bevare mig, ropar Gustav Vasa. Vi
befinner oss i pigkammaren!
Kungen tycker visst inte att rummet är så
fint. Framför allt förstår han inte vad den
konstiga lådan på bordet är för något. Han
har aldrig sett en radio förr.

Darius och Marianne går vidare. De får lära sig mycket den här dagen. Om fattiga
tiggarbarn, kungliga gemak, färggranna
yllestrumpor och praktfulla väggbonader.
Darius lyssnar uppmärksamt i sina lurar
och tittar på alltihop. Det märks att han
hänger med.

Museet är stort och Marianne och Darius
hoppar över några avdelningar. De går till
leksakerna. Här finns en lång rad dockskåp,
gamla tennsoldater och meccano.
– Legot är finast, säger Darius och pekar
på en polisstation från 1990-talet.
Besöket avslutas med en titt på de dukade
festborden från olika tider.

Darius skrattar när han hör att Gustav
Vasa inte vet vad en gaffel är för något.
Och den gamle Kungen tycker att man gott
kan torka sig på bordsduken.

Marianne tycker att audioguider för barn
är en bra idé.
– Det ger ju alltid oändligt mycket mer
när man har en guide på museer. Jag tror
det här stärker intresset hos små barn.
Darius verkar också nöjd.
– Det var kul att leta efter stolparna, fast
det var ganska svårt att hitta dem.

Text: Jesper Harrie
Foto: Magdalena Lindholm

Publicerad i nr 2 2007