Moderna bäbisar

På Moderna Museets babyvisningar presenteras
ett tiotal konstverk i lugnt tempo.
Målningarna och skulpturerna är utvalda
för att passa både vuxna och bäbisar.

Kan bäbisar gilla konst? Ja, det verkar faktiskt
så, tänker jag mot slutet av konstrundan
på Moderna Museet.

En halvtimme tidigare träffades vi föräldrar
med varsitt barn i barnvagn i foajén.
Museets babyvisningar, som de kallas, är populära. Över 30 personer hade försökt få
biljett. Men bara 17 ekipage kan följa med
av utrymmesskäl.

Nina Blom Bussoli, konstpedagog på
museet, börjar i rummet med expressionistisk
konst. Hon väljer ut en färgglad tavla
(får man säga färgglad om konst?) målad
1916 av Sigrid Hjertén. En kvinna ligger
på en divan intill en säng. Kvinnans former
och möblerna är förvrängda och färgerna
starka och uttrycksfulla – expressionistiska. Skenet från en lampa liksom exploderar ut
i rummet.

I dag betraktar nog de flesta målningen
som fin och charmig. Men när Sigrid Hjertén
först ställde ut sin konst i Stockholm
blev kritiker och andra konstnärer rasande.
Den kände Albert Engström kallade den
”vidrig”.

Allt detta berättar Nina, medan vi föräldrar
lyssnar så uppmärksamt som våra barn
tillåter. Sedan uppmanar Nina oss att låta
barnen titta närmare på tavlan. Några följer
uppmaningen, men min dotter Milla är
upptagen med att pilla på kardborrebandet
på sin sko, så jag hoppar över det.

Bryr sig bäbisar om konst?

Nästa målning är gjord av Henri Matisse.
Han och hans assistent har tydligen klippt
ut olika pappersbitar och limmat fast på
den gigantiska duken, samt bättrat på med
lite tusch. (Riktigt så uttryckte sig inte Nina,
men ändå.) Jag gillar den jättemycket, men
följer inte heller nu uppmaningen att låta
Milla titta på den.

I ärlighetens namn tycker jag att det inte
vore värt besväret. Jag tänker att babyvisningen främst är ett sätt för oss
föräldrar att få i oss lite kultur mellan
lekrum och sandlådor. Ninas berättelser
är lagom långa och gör att man förstår de
olika verken bättre. Och Milla sitter nöjd
i sin vagn och verkar fortfarande mest
intresserad av kardborrebandet. Inte kan
det väl spela någon roll för ett barn vad en
världskänd konstnär som Matisse målade?
En sko kan väl vara lika intressant?

Men efter att ha tittat på nästa målning,
Relief Eponge/Bleue av Yves Klein, och
pratat med andra föräldrar, skäms jag
över min slappa inställning. Fler och fler
föräldrar har nämligen låtit sina barn titta
närmare på tavlorna. Just Relief Eponge/
Bleue, en suggestiv målning helt i blått,
verkar gå hem. En pappa berättar att det
är andra gången han och hans dotter är
på Moderna Museet. ”Hon kan titta på
den hur länge som helst” säger han. Och
enligt Nina reagerade hennes barn på
olika konstverk redan när de var fyra – fem
månader gamla.

Sedan kommer vi till babyvisningens klimax:
en hel vägg täckt med Andy Warhols
”kotapet”. På en lysande gul fond syns
samma stora, chockrosa koansikte om och
om igen. ”Nu jäklar ska vi uppleva konst,”
tänker jag och håller Milla så nära kotapeten
som Nina tillåter (vi får inte röra den).
Milla tittar intensivt och länge på det rosa
kohuvudet. Och nästan alla andra bäbisar
gör samma sak. En liten kille börjar
gråta när mamman sätter tillbaka honom i
vagnen.

De sista konstverken, en massa glas-spermier
på ett golv och en stor skulptur kallad
”The mother as a void”, väcker inte alls
samma intresse hos bäbisarna.

Jag kan inte avgöra om det är Andy Warhols
kossa eller kardborrebandet som Milla
minns bäst i efterhand. Men om jag följer
med på babyvisning igen, så ska vi kolla
in alla tavlor. Det känns kul att göra saker
ihop – även titta på modern konst.

Text: Gabriel Arthur
Foto: Magdalena Lindholm

Publicerad i nr 3 2007