När Eva skapade Dollan

Gillar du dockteater? Du kanske du undrar hur det går till att göra en docka? Så här var det när Dollan föddes i dockverkstaden.

När Barn i Stan hälsar på hos dockmakaren Eva Grytt är Dollan bara ett skelett. Överkroppen är en träbit, klädd med skumgummi och tyg. Huvudet har börjat ta form. Det är gjort av skumgummi. Ögon, näsa, mun och hår är på plats men än så länge är allt bara löst astsytt. Eva har inte bestämt hur Dollan ska se ut ännu.
– I början prövar jag mig fram, säger Eva. Alla dockor jag gör är olika. Hur de ska se ut och hur de ska kunna röra sig beror på pjäsen.

Det är också viktigt att dockan blir hållbar eftersom den ska kunna användas till många föreställningar. Dollan, som ärhuvudpersonen i Dockteatern Tittuts nya pjäs Dollans dagis, ska hålla för 300 föreställningar!

Pjäsen bygger på en bilderbok av Barbro Lindgren och Eva Eriksson.
– Jag ska försöka göra Dollan så lik bilderna som möjligt, säger Eva. Jag brukar inte jobba så nära originalet, men i det här fallet blev jag så förtjust i figuren att jag inte vill ändra på något.

Ett par veckor senare träffar vi Eva igen och nu är Dollan nästan helt klar. Skumgummit har klätts med en hud av mjuk velour. Hon har fått en stickad klänning och en ullkappa och hon ler med sin orangeröda mun, målad med textilfärg.
– Jag tycker om henne, säger Eva och ser ömt på Dollan.

Dollans ögon är gjorda av små blankapärlor från ett gammalt armband.
– Ögonen är viktigast för att en docka ska kännas levande. Det ska blänka till lite, det behövs för att man ska få ögonkontakt, förklarar Eva.

Dollans hår i orangefärgad tovad ull är en annan viktig detalj. Eva berättar att hon experimenterade länge innan hon hittade rätt nyans och längd för att ge Dollan det gulliga och lite tilltufsade utseende hon har i boken. Meningen är att hon ska se ut som en trasdocka, för i pjäsen är det just vad Dollan är; en trasdocka som får liv en kväll i en barnkammare. Där utspelas ett svartsjukedrama mellan henne och kamraterna Frasse och Knutte. Kamraterna ligger ännu halvfärdiga i Eva Grytts ateljé men man kan redan se att Knutte kommer att bli en glad och go figur medan Frasse blir rätt så sorgsen.

Eva suckar lite när hon tänker på allt hon måste hinna med innan repetitionerna sätter igång. Hon ska göra scenografin också, ett arbete hon bara börjat på.
– Just nu jobbar jag jämt, dagar och kvällar. Jag sitter och syr framför teven och hinner inte se några program.

Men trots allt slit älskar hon sitt arbete.
– Det är väldigt roligt. Man får vara ganska uppfinningsrik för det tekniska är svårt. Det bästa är när man plötsligt tycker att en docka blir någon, en personlighet.

Dollan säger inget men ser ut att hålla med.

Jesper Harrie

Pulicerad i nr 1 2007