Är fäktarna klara?

Tio små maskförsedda fäktare i varierande längd sträcker ut floretten och tar ett hotfullt kliv fram mot sina motståndare.

– Börja!
Floretterna svischar genom luften, vänsterarmarna hänger och fäktarna gör utfall på utfall.
Hjälptränarna Charlotte och Fredrik går runt och ropar:
– Sitt ned i garden! Upp med vänstern! Sträck armen! Stick då, stick, stick, stick! Knän böjs, armar sträcks och svett bryter ut under maskerna.

Mamma, hur stavas fencing?

Adam är åtta år och har fäktats i fyra månader. Fäktningen är helt och hållet hans eget initiativ.
Efter att han själv hade hittat all information på Internet – ”Mamma, hur stavas fencing?” – la hans föräldrar om sina arbetstider för att Adam skulle kunna träna två kvällar i veckan.
– Det var lite pirrigt i magen. Första gången viftade jag bara, jag visste inte hur jag skulle bära mig åt, berättar han i en paus.

Klubben har nybörjarträning för barn mellan fem och tio år varje tisdag och torsdag. Det är bara att dyka upp, när som helst på terminen, hur ofta eller hur sällan som helst. Det enda som krävs är en vit t-shirt, ett par hellånga byxor och gympaskor som inte är svarta under. Ett helt år kostar 650 kronor, och då får hela familjen komma med och fäktas om de blir sugna.

Det ska vara lite stil

Fäktningen är en gentlemannasport, det ska vara lite stil, tycker Paul Anthony, en av klubbens tränare.
– När tio småttingar springer omkring med vassa vapen är det viktigt att ha god disciplin, säger han.

Disciplinen handlar inte bara om att kunna ställa upp i hälsningsposition och stå mitt på linjen. Det är också en attitydfråga. Paul godtar inget krångel och inga trista miner. Kul ska det vara!

Och hur skulle det kunna vara något annat, när barn som har inspirerats av Pirates of the Carribean och Harry Potter får fäktas med riktiga vapen redan från första träningen.

Eller som Adam sa när han kom hem från sin första träning:
– Mamma, det är tur att det är pluttar längst ut på svärden, annars hade jag varit död nu.

Text: Emilia Emtell

Foto: Magdalena Lindholm

Publicerad i nr 1 2005