Dockor med rampfeber

Nya pjäsen Else-Marie och småpapporna
går på Stadsteatern. Vår provpublik fick en
förhandsvisning. Betyget blev mycket bra,
med några förslag på förbättringar.

De fyra skådespelarna på scenen ser
förväntansfulla ut. Det är första gången de
ska spela sin nya pjäs inför publik.
– Vi är inte färdiga än. Därför är det
himla bra att ni är här, så att vi får veta hur
vi ska göra, säger Magnus Erenius.

Provpubliken består av Saga, Ida, Albin
och Amber, alla sju år. De är också förväntansfulla
och lite nervösa. Tänk att de
ska få hjälpa skådespelarna att göra pjäsen
bra.

Else-Marie och småpapporna är skriven av Pija Lindenbaum och dramatiserad av
Marionetteatern. Den är perfekt som dockteater.
Else-Maries sju (!) pappor är
verkligen små i jämförelse med Else-Marie
och hennes mamma. Else-Marie är stor
som ett litet barn. Skådespelaren Anna
Hallberg som håller i Else-Marie syns på
scenen, men hon märks inte. Det är Else-
Marie som pratar och rör sig. När Else-
Marie ler mot oss så ler vi tillbaka.

Lite speciell familj
Att ha sju pappor fungerar bra så länge
man är hemma. Precis som vilket barn
som helst längtar Else-Marie efter papporna
när de är på jobbet och vill att de ska
leka med henne när de är hemma.

Papporna arbetar, läser tidningen och
busar med Else-Marie.

Saga och Albin som har varit på Stadsteatern
förut lever sig in direkt. Albin följer
med i varje rörelse på scenen. Saga
skrattar högt när småpapporna gluttar fram
bakom tidningen. Ida och Amber ser djupt
koncentrerade och allvarliga ut.

Men trots att det är första gången inför
publik, och trots att ljussättaren hela tiden
mumlar i bakgrunden får vi en härlig teaterupplevelse.
Pjäsen är redan bra, det är
den lilla provpubliken överens om.
– Jag tyckte det kändes som att det var på riktigt, säger Ida.
– Nja, det tyckte inte riktigt jag, säger Saga, som ändå tyckte att teatern var jättejättebra.

–Hon hade ju en lite speciell familj kan man säga, konstaterar Albin.
– Ja, det var spännande att se hur det skulle gå med papporna i skolan, säger Ida, som inte har läst boken innan.
– Jag känner en som har tre pappor, säger Amber. Min pappa är från Italien.

Sätt fast ögonen
Vad får då skådespelarna ut av att spela inför en provpublik?
– Det viktigaste för oss är att se hur barnen reagerar på pjäsen, säger regissören Helena Nilsson. Om de skruvar på sig för att något är långrandigt. Eller om de skrattar och lever sig in – då vet vi att vi har prickat rätt.
Sedan får skådespelarna några goda råd.

– Jag tycker att den ska vara precis så här när ni spelar den för andra barn, säger Saga. Förutom att ögonen hade ramlat av på papporna i badet.
– Ja det har de faktiskt, det måste vi fixa, säger Anna Hallberg, som också är dockmakare och har gjort alla dockorna.
– Emellanåt tycker jag att ni ska flytta visaren på gökuret. Då skulle man se att tiden går, tycker Albin.
– Ja, det var en bra idé, säger Carina Rosén som sköter gökuret.

Så glöm nu inte att spana in pappornas ögon och gökuret om ni ser pjäsen. Sitter ögonen kvar och tiden går så är det provpublikens förtjänst!

Emilia Emtell

Publicerad i nr 10 2006