Killarna skakar loss på Danscompagniet

Kropparna hoppar, skakar och snurrar.
Ibland improviserar de helt av sig själva.Det
är danslek för de små på Danscompagniet.
Just idag bara för killar.

– Allting var jobbigt, säger Emanuel, sex
år, plötsligt.

Det är andra gången Emanuel är med
på dansleken, och det känns fortfarande
lite ovant. Precis efter lektionen kommer
han inte på någon övning som varit extra
skojig, och han sitter tyst och fingrar på
bordskanten framför honom. Mitt på hans
tröja står det Sweden och på ena sidan av
byxorna ler en liten dödskalle.

En gång varje onsdag får bara killar
vara med och dansa på Danscompagniet.
Killarna är sex stycken den här onsdagen,
och alla är fem eller sex år gamla. Dansen
går från lilltårna och ända ut i tungspetsen.
De smidiga kropparna böjer och sträcker
sig så att de nästan slår knut på sig själva.
Genom lekfulla övningar övar barnen sin
koordination.

Dansläraren heter Robin Haggar. Hans
röst är varm när han lugnt samlar alla barn
i ett av det osymmetriska rummets violetta
hörn. En av pojkarna, fem år gamla Valter,
kommer swingandes in genom dörren. Han
är lite sen och kastar sig raklång på golvet
bredvid de andra.

Lektionen tar fart med ett hoppsasprång.
Dansarna svävar runt i rummet till en akustisk
gitarr som hörs genom högtalarna. När
musiken slutar ska de stå helt stilla med
bara några få kroppsdelar i marken. Med
en hand, en fot och ett huvud i marken blir
det lite vingligt.

I en dans förvandlas pojkarna till grodor.
– Grodor äter ju flugor. Hur smakar flugor?
frågar Robin Haggar.

Killarna blir stela som pinnar och
skrynklar ihop sina ansikten vid tanken på
smaken. Alla är däremot överens om att
godis är gott. Tillsammans räknar de ut
att mamma har två godisar kvar när hon
har gett tre till pappa. Alltså tar de två steg
bakåt. Matematik letar sig in i dansen och barnen får också träna sina öron i att lyssna på olika ljud.

– Dansen handlar inte bara om att få en
bättre känsla för sin kropp och vad man
kan klara av. Den kan också vidga barnens
syn på till exempel språk, säger Robin
Haggar.

Mot slutet av lektionen är det svårt att
behålla rytmen. Ett lila skynke längs med
ena väggen verkar ha fått liv och slukar
barnen ett efter ett. Robin Haggar får flera
gånger hämta ut barnen så att de kan vara
med i övningarna igen. Den stora spegeln
verkar också ha speciella krafter, för den
drar till sig killarnas blickar när de galopperar
förbi.

Valter har varit med i Robin Haggars
klass under flera terminer.
– Det roligaste är att göra hoppsasteg,
säger han. Det svåraste är att stoppa foten
bakom örat så här…

Han visar på ett övertygande sätt hur knepigt det kan vara. Emanuel tittar på och
prövar själv cirkuskonsten. Det går ganska
bra. Han verkar inse att det inte är så dumt
med dans ändå och säger:
– Det är skojigt att sitta på golvet och
snurra runt på rumpan.

Emanuels pappa, Staffan Andersson, har
följt med Emanuel.

En dålig grej när man bor i stan är att
barnen inte får röra sig så mycket, säger
han. Det som är bra är att det finns många
aktiviteter att välja mellan. Man får hitta det
som barnen trivs med.

Valter verkar ha hittat det som han trivs
med.
– Dansen är roligare än allt annat. Det
är roligare än fotboll, roligare än skridskor
och roligare än tennis, säger han.

Text: Tor Widerberg
Foto: Magdalena Lindholm

Publicerad i nr 4 2007