Klasro skolmuseum

Stämning, kläder och byggnad får en att färdas två hundra år bakåt i tiden på bara några minuter. På Klasro skolmuseum i Sollentuna bjuds ett lärorikt och sinnesfyllt besök värt att minnas.

– Kom in, kom in, välkomnar skolmästaren när elvaåriga Astrid och lillasyster Hedda anländer till Klasro.
Tjejerna tackar och niger, som om de genast faller in i den rätta känslan av förr i tiden.
– Varsågoda att klä er i dåtidens kläder.
Barnen får hjälp att klä sig i klänning och huvudbonad, och för mig som åskådare börjar bilden av Emil i Lönneberga allt mer uppenbara sig. Besöket i det gamla skolhuset är som en resa bakåt i tiden. Värdparet Christina Frohm och Bengt Pernholm rår om museet som ägs av Sollentuna kommun. De välkomnar allmänheten på besök en gång i månaden. Däremellan kommer skolklasser på besök för att ta del av den välbevarade kulturskatten. Årstiden avgör vilket tema de berör under dagen, och efter en stunds kunskapsutbyte och titt på den härliga skolgården välkomnas vi in i huset. Klockan klämtar, och i den gamla skolsalen från 1804 står Christina på plats i sina vackra kläder. Sjuåriga Hedda, som nyligen själv börjat skolan, kliver in och sätter sig på plats på främsta bänkraden. Hon lyssnar nogsamt på vad fröken har att berätta.
Det här var en unik byggnad på den tiden då barn från gårdar åt söder och norr vallfärdade hit. Till folkskolan var alla välkomna, pojkar som flickor och fattiga som rika.
– Har ni hört talas om att man slog barn i skolan förr i tiden? undrar skolfröken och håller upp ett träverktyg i handen.
Barnen nickar storögt och lyssnar på dumheten att man skulle lära sig att läsa och förstå bättre om man blev slagen när man inte kunde.
– Jag känner mig väldigt stolt över den här skolan, förklarar Christina, och berättar att det redan från början stod inskrivet i reglementet att här skulle all undervisning ske med stort tålamod.
I skolbänkarna sitter ett femtontal barn som kommit för att uppleva skolan på gammalt vis. Deras föräldrar har radat upp sig längs väggarna. Vi är alla en del av det interaktiva museibesöket. Christina agerar ömsom lärarinna, ömsom guide. Hon vänder sig till gruppen och frågar vad tålamod betyder. Genast viftar flera händer i luften.
– Att allting inte kan gå jättesnabbt. Man måste ha tålamod att vänta, svarar Astrid.
– Just precis. Man skulle vänta tills barnen lärde sig, istället för att förödmjuka dem.
Kloka ord från en tid långt innan Emil i Lönneberga fick ränna till snickarboden vareviga dag.
Allra viktigast att lära sig i skolan var det svenska språket. Eftersom papper var dyrt fick de skriva i sand. Astrid och Hedda provar på att skriva sina namn.
– Det låter så roligt och blir så fint, förklarar Hedda och plitar ner sina bokstäver i den mjuka sanden.
Sedan fortsätter de med lästräning. Metoden som användes i det här klassrummet gick ut på att barn som redan lärt sig att läsa fick hjälpa de yngre genom att läsa före. I ett hörn finns en halvmåneformad järnring fastskruvad i väggen. Där innanför turades de läskunniga barnen om att stå. Astrid placeras innanför den svarta järnringen och pekar på ord efter ord.
– Tullfrihet, vallmofrö, opasslig, bakslughet, krasslighet, rabblar hon och övriga rabblar efter.
Här kunde barnen stå i timmar varje dag och läsa. När de blev trötta kunde de fatta tag i ringen och hålla i sig.
Hedda konstaterar att orden de läser är svåra att förstå. Vi vuxna nickar instämmande och förstående. Andra viktiga skolämnen var kristendom och musik.

– Din klara sol går åter opp, stämmer plötsligt skolmästarparet upp i en högljudd psalm.
Tro det eller ej, men den äldre generationen i skolsalen verkar ha sin psalmrepetoar i ryggraden, och ett flertal föräldrar följer med i sången. Barnen däremot tycks inte alls kännas vid den gamla psalmen. Inte förrän någon nämner att den sjungs i skolsalen i filmen om Madicken. Då nickas det i bänkraderna och igenkänningen faller på plats.
En dos av matematik och trädgårdskunskap stod också på schemat i den här skolan som var verksam fram till 1880-talet. Sedan byggdes det nya och modernare ställen att inhämta kunskap på.
Astrid tycker att det är kul att huset finns kvar, och att det är så många saker som fortfarande är så fina. Hon och lillsyrran kollar runt i biblioteket och i lärarens sovrum och kök, där det bjuds det på saft och bullar dagen till ära. Sedan lämnar de tillbaka sina lånekläder och kommer tillbaka till nutiden.

Klasro skolmuseum håller öppet sista söndagen varje månad klockan 13–15.
Fri entré. Barnen får låna utklädningskläder.
Temat den 30 november är gamla julsaker och pyssel.
Mer information finns på sollentuna. se under Se & göra. Frågor besvaras av Christina Frohm, tfn 073-915 20 27.

Hitta dit:
Tåg: Ta pendeln till Norrviken och promenera ca 1,5 km söderut längs Norrvikenleden. Sväng vänster på Annebergsvägen, gå förbi fyra villor på vänster sida och ta vänster igen på Klasrovägen. Skolmuseet ligger längst ner på gatan innanför de välkomnande grindarna.
Bil: Kör E4:an mot Uppsala i ca 10 km, passera avfarten mot Sollentuna och ta nästa mot Häggvik. Håll vänster i första rondellen, med riktning mot Norrviken, ca 850 m på Norrvikenleden. Ta höger på Annebergsvägen. Sväng vänster in på Klasrovägen efter 130 m. Parkera till vänster om vändplanen och gå genom skolgården fram till byggnaden.
Adress: Klasrovägen 61

Text och foto: Lisa Carpevi