Orka svara!

”Blir det inte väldigt trångt i himlen om alla dinosaurier är där? Har du träffat en så här stor (måttar en halvcentimeter med fingrarna) björn någon gång? Har pappa blivit knuffad av en tjock kille? Varför skilde sig X:s föräldrar? Vad är en vallgrav?”

Milla, min äldsta dotter, har utan tvekan haft en lång ”varför-fas”. Samt en ”var-fas”, en ”när-fas” och den kanske svåraste fasen: ”hur-fasen”. Och alla på en gång, förstås.

Min pappa lärde mig att ta barns frågor på allvar. Man ska svara på dem så gott man kan och inte bli irriterad. Han lärde mig det genom att själv vara sådan när jag var liten. Inga frågor var för dumma och jag och mina syskon fick ställa hur många som helst.

Den inställningen försöker jag också ha, även om det är svårt ibland. Som häromdagen inne i vårt klaustrofobiskt lilla badrum, när Simone, sex månader, just hade bajsat över halva mig och Milla enträget drog mig i tröjan och upprepade:

- Men hur känns änglar mamma? HUR? Är dom liksom mjuka? Så här som en fjäder? Är dom genom … synliga?

Barnet försöker hela tiden lära sig om världen, försöker förstå hur den fungerar. Och det är ju en suverän egenskap! Intresse är ju motsatsen till apati. Kunskapstörsten kräver dock uthålliga föräldrar. Ibland för att det kommer en outsinlig mängd frågor. Men ofta för att samma fråga kommer gång på gång.

Om ett barn frågar ”Varför gjorde Ali så?” tjugo gånger, är det för att barnet faktiskt behöver höra svaret tjugo gånger. Situationen kanske är så svår att greppa för barnet som varken sett eller hört något liknande att informationen måste upprepas. Den måste helt enkelt knådas runt i huvudet ett tag för att bli begriplig.

Dessutom: när Milla frågar så där alldeles överdrivet många gånger, så är det ofta för att hon har en annan uppfattning än vad jag har. När jag till sist frågar henne vad hon själv tror, har hon ofta en idé. Rimlig eller inte, men hon har en egen tanke.

Vi vuxna kan förstå att en annan människa känner och tänker annorlunda än vi själva, medan barnet utgår från sig själv. Vi (i alla fall de flesta av oss) kan växla mellan olika perspektiv, men små barn har bara en syn på saken: sin egen. Förmågan att byta perspektiv skapas delvis genom att ställa dessa ändlösa frågor – och få svar på dem. Och att kunna byta perspektiv är nödvändigt för att utveckla inlevelseförmåga och medkänsla.

Så därför försöker jag alltid svara så gott det går. Om och om och om igen.

Och så kan det ju vara ganska roligt också …

Jenny Jägerfeld

PS: Svaren på frågorna i början: 1. Jo, det kanske blir rätt trångt, men himlen är ju stor. 2. Nej, om du inte menar godisbjörn? (Det menade hon inte.) 3. Ja. (Gabriel blev tacklad av en kraftig kille på fotbollsplanen och bröt revbenet, mycket spännande tycker Milla) 4. De slutade vara kära. 5. En konstgjord flod runt ett slott eller en borg som är till för att hålla fienden borta. DS