Varning för läsberoende

Finns det någon förälder som ifrågasätter det kloka i att läsa för barnen? Ingen som jag har träffat på, i alla fall. Läsning är en helig ko. Ingen pratar om läsningens baksidor. Men de finns, jag har sett dem. Du är härmed varnad.
Vad gör vi egentligen när vi sätter böcker i händerna på våra barn? Vad är det för lucka som öppnas när läskoden knäcks?

Många barn kanske kan hantera läsningen, hålla den på en normal nivå. För andra blir böckerna en drog – ja, nästan ett missbruk. Ett sådant barn var jag. Som liten var jag livlig och utåtriktad. Mitt första möte med litteraturen var mycket konkret – varje dag i flera månaders tid slet jag ner alla böcker ur mina föräldrars bokhyllor och kastade runt dem på golvet. Ett normalt beteende hos barn i ettårsåldern, säger ni. Kanske. Eller ett behov av att ta på pärmar och blad, ett sug efter närkontakt med bokstäver och illustrationer. Det första tecknet på vad som komma skulle.

I sexårsåldern lärde jag mig läsa. Bokslukaråldern varade under resten av min barndom – ja, frågan är om den någonsin tog slut. Periodvis var jag nästan okontaktbar. Det var svårt att få med mig på andra aktiviteter, och någonstans här etablerades min motvilja mot fysisk aktivitet; man kan ju inte läsa när man spelar fotboll eller dansar.

Mitt vuxna jag har missbruksbeteendet kvar. Jag kan inte sitta stilla utan att ha en text i händerna. En schampoflaska, ett reklamblad, ett kvitto – vad det är spelar inte så stor roll. Bussresor är värst. Jag grips av panikkänslor om jag sätter mig på bussen och upptäcker att det varken finns bok eller gratistidning inom räckhåll.

Med kluvna känslor inser jag att mina barn håller på ta över beteendet. Jag har livliga barn, och det enda som alltid har fått dem att sitta stilla är högläsning. De lär sig utantill. De funderar kring de litterära figurernas liv. Framför sig har de flera år av parallella verkligheter, där händelserna i landet Narnia, på Hogwarts eller på Saltkråkan är viktigare än verkligheten.

Halvhjärtat försöker jag peppa dem att ägna sig åt annat. ”Fotboll verkar jättekul!” säger jag till min femåring, men fastnar själv på något magiskt vis alltid med näsan i en tidning när tv:n visar sport. ”Titta, man kan börja i dramalek!” berättar jag för treochetthalvtåringen, och använder anmälningsblanketten som bokmärke.

Hur gick det för mig? Tja, jag vände mitt missbruk till något produktivt. Jag försörjer mig på texter och ord. Och nuförtiden är utbudet av ljudböcker så stort att jag faktiskt kan ta med mig fiktionen ut i motionsspåret. Det kanske är dags för mig att acceptera det. Hej, jag heter Anna och jag är läsberoende.

Anna Antonsson